En defekt att kunna rodna publicerad Föräldranätet 2000-08-17 NÄR MAN FRÅGAR vad folk är mest rädda
för här i livet, så får man en lista som i västvärlden
toppas av ungefär samma punkter. Ett: Kärnvapenkrig. Två:
Att ens barn ska drabbas av en dödlig sjukdom. Tre: Att tvingas att
tala inför publik. DET DÄR HAR jag övervunnit och framträdanden
inför publik har blivit ett nästan beroendeframkallande nöje. FRÖKEN KANSKE tittar på Ricki Lake show på
eftermiddagarna, och tycker kanske att vad som helst duger att framträda
med, bara man kan locka folks blickar till sig, allting är ju naturligt,
även det mest onaturliga. SJÄLVKLART SKULLE varken han, eller fröken med kärleksbreven, tillåta orättvis kritik eller hånfullt bemötande av alstren. De skulle naturligtvis berömma och uppmuntra och komma med konstruktiva och förstående synpunkter. Men att det finns människor för vilka skapande processer är heliga och strikt privata, det ville de inte förstå. De gör barnens själsliv till rekvisita i undervisningen, och deras känslor till pedagogiskt material som ska stå till klassens förfogande. Själv har jag sett lärare som på lärarrummet låter elevuppsatser och teckningar med mycket privat och intimt innehåll cirkulera kring kaffebordet, under skratt och glam. Inte illa ment, kanske. Men den upphovsman som råkar bevittna en sådan exponering kan tystas för evigt. FRIMODIGHET ÄR en dygd och blyghet har numera klassats
som en sjukdom, en sorts mental defekt. De antidepressiva medlen, typ
Prozac, har sin främsta verkan i att dämpa skräcken för
att bli avvisad. Det skapar större frimodighet och mindre ångest
för sociala situationer. Vad är detta annat än medicin
för blyghet? VI LEVER I en tid som har ojämförlig tillgång till information och praktiska möjligheter för var och en att uttrycka sig och kommunicera. Likväl är skräcken att stå upp inför andra och säga sin mening det värsta som många kan tänka sig. Vad är det för demokrati? Demokrati, i sin grundbetydelse, innebär medborgarens rätt och skyldighet att på det gemensamma torget säga sin mening. Blygheten är inte det största hindret för detta. Blygheten är en kraft som ger autenticitet åt budskapet, och budskapet mår väl av att vägas mot detta motstånd. Utan respekt för denna blyghet växer vi upp till frimodiga känslodespoter som ohämmat månglar ut vårt ego över omgivningen. Och kanske blir vi sedan lärare som läser upp våra elevers kärleksbrev inför hela klassen. c Christina Claesson |