En defekt att kunna rodna

publicerad Föräldranätet 2000-08-17

"Själv har jag sett lärare som på lärarrummet låter elevuppsatser och teckningar med mycket privat och intimt innehåll cirkulera kring kaffebordet, under skratt och glam. Inte illa ment, kanske. Men den upphovsman som råkar bevittna en sådan exponering kan tystas för evigt."

NÄR MAN FRÅGAR vad folk är mest rädda för här i livet, så får man en lista som i västvärlden toppas av ungefär samma punkter. Ett: Kärnvapenkrig. Två: Att ens barn ska drabbas av en dödlig sjukdom. Tre: Att tvingas att tala inför publik.
Personligen hade jag den sista av dessa punkter på en odiskutabel förstaplats när jag var liten. Folks blickar var skräckinjagande som en giftsprutande drake - kärnvapenkriget däremot, som alla fruktade, skrämde mig lika mycket som fotspåret av en gråsparv. Min mamma fick ofta sjukanmäla mig när jag skulle hålla föredrag i skolan. Jag blev, bokstavligen, sjuk. Jag fick feber och kräktes av nervositet.

DET DÄR HAR jag övervunnit och framträdanden inför publik har blivit ett nästan beroendeframkallande nöje.
När ett av mina barn i lågstadiet kommer hem och berättar att fröken gett dem i uppgift att skriva ett kärleksbrev till "någon", sa väcks den där gamla ångesten. Breven ska lämnas till fröken, som sedan ska läsa upp de bästa för klassen. Jag vägrar! säger barnet med blixtrande ögon. Jag tänker inte skriva nåt kärleksbrev som hon ska läsa!
Jag ger henne helt rätt. Ett kärleksbrev är det mest personliga och självutlämnande man kan skriva, och många kommer aldrig så långt i livet att de ens skriver ett enda. Det ska självklart inte läsas av någon annan än den som det tillägnas. Att en lärare kan komma på tanken att ge en sådan integritetskränkande uppgift är obegripligt. Hon skulle lika gärna kunna föreslå barnen att gå nakna på skolgården, med hänvisning till att nakenhet är naturligt, liksom kärlek är det, helt naturligt och minsann inget att skämmas för, i alla fall inte inför fröken som har rätt att veta allt om ens innersta själsliv.

FRÖKEN KANSKE tittar på Ricki Lake show på eftermiddagarna, och tycker kanske att vad som helst duger att framträda med, bara man kan locka folks blickar till sig, allting är ju naturligt, även det mest onaturliga.
Mitt andra barn fick i mellanstadiet sin skrivglädje helt tillintetgjord av en frimodig lärare som satte som villkor att alla barnen skulle läsa upp, högt inför hela klassen, vad de skrivit. Hon slutade helt att skriva. Läraren ansåg att man skulle vara stolt över vad man producerat och inte skämmas för att ta emot andras beröm. Själv var han en utåtriktad person som obehindrat sjöng, spelade gitarr och drog historier.

SJÄLVKLART SKULLE varken han, eller fröken med kärleksbreven, tillåta orättvis kritik eller hånfullt bemötande av alstren. De skulle naturligtvis berömma och uppmuntra och komma med konstruktiva och förstående synpunkter. Men att det finns människor för vilka skapande processer är heliga och strikt privata, det ville de inte förstå. De gör barnens själsliv till rekvisita i undervisningen, och deras känslor till pedagogiskt material som ska stå till klassens förfogande. Själv har jag sett lärare som på lärarrummet låter elevuppsatser och teckningar med mycket privat och intimt innehåll cirkulera kring kaffebordet, under skratt och glam. Inte illa ment, kanske. Men den upphovsman som råkar bevittna en sådan exponering kan tystas för evigt.

FRIMODIGHET ÄR en dygd och blyghet har numera klassats som en sjukdom, en sorts mental defekt. De antidepressiva medlen, typ Prozac, har sin främsta verkan i att dämpa skräcken för att bli avvisad. Det skapar större frimodighet och mindre ångest för sociala situationer. Vad är detta annat än medicin för blyghet?
Mediciner kommer alltid efter sjukdomarna, och frågan är alltså: varför har blyghet blivit en sjukdom? Kanske är det för att vi i några decennier nu fått lära oss att det är fult att hålla sitt själsliv hemligt, att det är skamligare att vilja vara privat än att offentligt exponera sitt intimaste liv. Förmågan att rodna har blivit en defekt.
Mycket riktigt ser vi inte så många människor rodna längre. Frågan är var vi gör av var själ, när vi inte längre kan skydda den med rodnadens stötdämpande hölje.

VI LEVER I en tid som har ojämförlig tillgång till information och praktiska möjligheter för var och en att uttrycka sig och kommunicera. Likväl är skräcken att stå upp inför andra och säga sin mening det värsta som många kan tänka sig. Vad är det för demokrati? Demokrati, i sin grundbetydelse, innebär medborgarens rätt och skyldighet att på det gemensamma torget säga sin mening. Blygheten är inte det största hindret för detta. Blygheten är en kraft som ger autenticitet åt budskapet, och budskapet mår väl av att vägas mot detta motstånd. Utan respekt för denna blyghet växer vi upp till frimodiga känslodespoter som ohämmat månglar ut vårt ego över omgivningen. Och kanske blir vi sedan lärare som läser upp våra elevers kärleksbrev inför hela klassen.

c Christina Claesson